Som alla pensionärer har jag svårt att få tiden att räcka till. Det finns så mycket roligt man kan göra! Läsa böcker, måla, jobba i trädgården, släktforska ... En kortnovell
Jag har förut arbetat som bibliotekarie och med en del it. Här är min cv.
Som alla pensionärer har jag svårt att få tiden att räcka till.
Det finns så mycket roligt man kan göra! Läsa böcker, måla, jobba i trädgården, släktforska ... En
kortnovell
Jag har förut arbetat som bibliotekarie och med en del it.
Här är min cv.
Att bygga dockhus och göra miniatyrer är jätteroligt. Är med i en
miniatyrgrupp. En gång lärde vi oss göra små skinnskor. Nu skall
vi göra blommor. Och så har mina barn tagit mig med till Windsor
Castle där jag fick se Queen
Mary´s Dollshouse och till Legoland där jag beundrade
Titania´s
Palace, ett bygge som nu står i Egeskovs slott i Danmark,och
som har dragit in pengar till handikappade barn.
Mest fantastiskt kanske ändå Rococo en miniature i Rudolfstadt,
Tyskland. Två arkitekter har skapat en hel värld i gips och papier
mache´. Tre-fyra slott, karta, små små figurer, kanske 3 cm höga
men så välgjorda, representerande alla upptänkliga yrken,
balsalar, kök, kyrkliga processioner, militärer, perukmakare,
trädgprdsarbetare, gravkapell med gravkammare med små kistor, allt
man kan tänka sig och mer därtill.
http://rococoenminiature.heidecksburg.de/pages/die-gepriesene-insel/schloesser.php
http://www.youtube.com/watch?v=kVQI50iiZXc
Här är mitt blå dockhus, orgeln i slottskapellet och interiör
från tygboden. Och så några bilder från rokoko-slotten.
Fler slottsbilder från Rudolfstadt:
Min dotter Anna och hennes man började
spela på medeltidsveckor. På det viset
kom jag att besöka Visbys medeltidsvecka, Hova riddarvecka,
Hornbora ting...
Eftersom de är musiker behöver de ibland barnvakt till sina små
underbara pojkar, Sam och Love, och då får jag vara med och åka and
och rike runt. Det är så härligt att få vara del av en familj
igen.
Min man hette Kjell och var forskare,
författare och amatörastronom.
På hans sida finns förteckning över publikationer,
solfläcksteckningar m.m.
Vi hade fyra barn, Alf, Anna, Nils-Olof och
Lisa. På bilden sitter de i omvänd ordning.
Det var så roligt att vara en stor familj. Men ganska intensivt.
Alltid hände det något. Och alla var de olika. Alf älskade böcker.
Anna var livligare.
Nils.Olof var mycket uppfinningsrik, ibland något disträ, och
älskade djur.
Lisa var en liten kavat tjej.
Men så brann vårt hus 1986 och Kjell och de två små omkom.
De lever i minnet och de har fått egna sidor.
Jag har också husdjur. Små fåglar,
gouldsamadiner, flyger omkring i vardagsrummet och
sover i taklampan.
De är så vackra. Jag är med i en fågelhobbyförening
och
får då vara med på utflykter och föredrag.
Om det blir tid över, kan jag måla, läsa böcker eller hålla på i
trädgården.
Det finns så mycket man kan hitta på.
Jag är naturvetare och tycker det är spännande med rymden,
men också konstiga havsdjur eller att få
se träd med stora gröna bollar av mistel.
publicerad i CB14
Leende räckte han ut sin rödbruna, fjällbetäckta tass och smekte
det ljusgula håret. Anida skrattade mot ho nom:"Strunta i böckerna
och följ med mig till dammen!" bad hon.
"Jag har inte tid nu min lilla vän. Måste få
det här klart."
"Jag såg ett rymdskepp idag. Undrar hur det är
att fara omkring därute bland stjärnorna och kanske få se en massa
underliga varelser. Ibland drömmer jag, att jag själv reser
omkring därute och det är samtidigt mycket mörkt och mycket ljust
och jag simmar i luften."
"Jag har inte tid att följa med, men gå du till
dammen själv-"
Hon såg på honom, suckade och bröt tankspritt
av en stor röd blomma, som hon snurrade mellan fingrarna. Fick så
syn på en liten guldfärgad drake och försökte fånga den, men den
spände snabbt ut ett par purpurskimrande vingar och virvlade upp.
Hon jagade den runt det mörka, knotiga trädet och försvann så
småningom utom synhåll. Den väldiga rödbruna varelsen såg
tankfullt efter henne med sina sju stora gula ögon, bara läkarens
behandling visade sig effektiv så att hon inte en dag plötsligt
återfick minnet. Han hade blivitmycket fäst vid den lilla varelsen
och ville inte avliva henne. Visst kunde han skaffa sig andra
husdjur, men det blev ändå ntedetsamma. Trots behandlingen gick
det ju att tala med henne även om man inte kundege sig in på några
svårare problem. Dessutom fanns det ingen i hans bekanskapskrets,
som hade en sådan rymdvarese som sällskapsdjur, och han måste
erkänna att han tyckte om den status hon gav honom.
Anida hade satt sig på den varma, svarta
marken, Hennes ljusa hår flöt nerför de bara axlarna.
Prydnadsdammens invånare, de små rödlila ödlorna, sam omkring i
det svalavattnet, låg och solade sig på de stora röda
flytbladenoch klättrade i de vita doftande blomkalkarna.
Hon såg plötsligt ner på sin egen rosa
femfingrade hand; Varför såg hon aldrig någon annan varelse som
var lik henne? Var hon den enda varelsen i hela världen, som hade
gult hår och tio fingrar? Ibland drömde hon att det fanns många
sådana som hon. Och att det fanns små varma djur med mjuk päls,
som man kunde köra in händerna i. Hon lyfte ansiktet mot den röda
solen och greps plötsligt av leda. Måste den alltid vara röd! Och
landskapet runt omkring! Rött, brunt, gult, vitt och svart. Det
var ju rena --- domedagsfärgerna! Hon ville plötsligtatt solen
skulle vara gul och marken ---grön!Grön? Var kom det ordet ifrån.
Det verkade välbekant, riktigt på något sätt. Det var som om något
villefram, som om något längesedan bortglömt ville arbeta sig upp
till ytan i hennes medvetande, Hon glömde så fort, kunde inte
hålla ihop tankarna, blev bara trött. - Varför levde hon
egentligen? - Den guldskimrande draken kom åter flygande och
landade alldeles intill henne. Tankegången var åter bruten och det
förgågna glömt. Hon levde enbart i nuet, njöt av solvärmen och
följde molnens lek över den gula sommarhimlen.
